Jamais je ne t'ai dit que je t'aimerai toujour

Men vs Cats

Video Games

This too Shall Pass

The year of breakups

Ibland går det som en våg, kanske som en trend, man påverkar varandra. Ungefär som när en blir gravid i ett kompisgäng/på en arbetsplats då går det rätt fort och så är det flera som väntar tillökning.

Det är ju fantastiskt med kärlek och nytt liv men ibland tar kärleken slut och även det smittar av sig känns det som. Senaste månaden har fem par lämnat tryggheten för ensamma nätter och två till är i gungning, eller till och med ute på ett jäkligt stormigt hav.

Man kan diskutera vad som är värst, lämna eller bli lämnad.
Lämna och för alltid undra, kanske ångra sig och skulden, herregud, skulden. Den man älskade så otroligt mycket säger att man gör sitt livs misstag men ändå låter en göra det. Man är förlamad av smärta. Och att bli lämnad, avvisad, bortvald, utbytt. Hur liten man känner sig. Hur övergiven.

Jag vill ändå påstå att det gör lika ont fast på olika sätt.
Men vid närmare eftertanke, människor är otroligt anpassningsbara. Att vänja sig vid tanken och acceptera sitt beslut, stå fast vid det gör nog det lite lättar än läkprocessen vid ett brustet hjärta som kanske aldrig blir helt igen.

Livet alltså. Vilken jäkla grej.
Men mitt i alla tårar och all saknad är det faktiskt ok att le ibland. Det är till och med nödvändigt.

Being happy is not a crime.

Livet

Stillheten

Glöm inta att ta vara på varje minut ni har med varandra.

Friday, baby!

Dagens soundtrack!

Eye in the sky

Sicily, baby!

Serenades

Sommarens bästa playlist hittar du här!

Just the beat that my heart skips when I'm with you

Sedan sist.

Dålig uppdatering. Jag är upptagen med att leva.


Här är vad jag haft för mig:
Oktober
November
December
Januari

Lykke Li

Och så denna fantastiska!

Våffeldagen!

Lambada Market

Min vän Masha & jag

Katerina Park

Etapp tre på ombyggnadean av Katerina Park är i full gång.
Följ bloggen!

Saker jag saknar i Moskva del II

+

+

Du + jag, kära Moskva.

Igår var det exakt ett år sen jag tog min resväska, två tavlor och datorn och satte mig på planet till min blivande hemstad. En stad jag tänkte spenderade den närmaste tiden i. En obestämd tid.
Ett år? Fem? Ett liv?
Svaret på hur länge jag tänker stanna är fortfarande tills vidare.

Ett år har nu passerat, fyllt av nya upplevelser, frustration över att inte hitta de ryska orden, vodka, vackra kyrkkupoler, okroshka, lyckan över att läsa en mening och förstå innebörden och inte glömma bort de första orden då man fokuserar så mycket på bokstäverna.
Ett år av rekordkyla, broomball, barnfödslar, bomber i metron, förundran över hur svårt det är skrämma och göra illa ett så härdat folkslag som ryssar.
Ett år av rekordvärme, skogsbränder, uteserveringar, sena kvällar och tidiga morgnar, bikram yoga, vänner som flyttar tillbaka till Sverige och andra underbara vänner på besök.
Ett år av hotellinvigningar och skapande av historia, av skratt, av tårar, av saknad som gör så ont i magen att man mår illa. Man biter ihop, biter sig i kinderna och låter inte sig själv brytas. Man ska klara det. Man ska inte ge upp. Och vad mycket godare en seger smakar när man får kämpa.

Moskva, jag älskar dig!